René Descartes var en fransk filosof men även matematiker, naturforskare och militär som levde 1596-1650. Han föddes i La Haye som numera heter La Haye-Descartes och ligger i centrala Frankrike. Den första utbildning han fick var på jesuitskolan Colége royal i La Fléche. 1616 avlade han en examen i juridik vid universitet i Poitiers. Efter att han hade avlagt examen reste han 1618 till krigshögskolan Maurice de Nassau i Nederländerna. Där träffade han fysikern Isaac Beeckman och fick genom honom inblick i den moderna fysiken.
Efter att det han hade avslutat sina studier åkte han till Köpenhamn 1619 och på vägen tillbaka upplevde han en dröm om hur den exakta matematiken skulle vara. Sedan under de följande nio åren genomförde han en rad längre resor samt deltog i det trettioåriga kriget. Efter det bosatte han sig i Holland där han skrev ner och systematiserade sina tankar. På grund av att Gallei döms av inkvisitionen till att göra offentlig avbön avstår Descartes ifrån att publicera sitt stora naturvetenskapliga verk ”Världen” där han förenar heliocentrisk teori med en mekanisk syn på materia. Han utvecklar sitt tänkande mot det mer filosofiska och han ser till att inte stöta sig med kyrkan när det gäller de naturvetenskapliga verken. T.ex. skriver han att skapelseberättelsen är riktig men att det är lättare att förstå världen ifall man tänker på ett annat sätt. Via ett sändebud blev han bekant med den svenska drottningen Kristina. Hon lär särskilt ha intresserat sig för Descartes syn på etiska frågor. Efter att ha fått flera inbjudningar reser han till Stockholm den 1 september1647 men tyvärr insjuknar han i lunginflammation och dör fyra månader senare. Under sin tid i Stockholm skriver han bl.a. ett balettliberetto till Kristinas födelsedag den 19 december 1649, La naissance de la pix och han fullgör även dialogen La recherche de la vérité.
Det första och avgörande problemet som Descartes försökte lösa var frågan ”Vad kan vi överhuvudtaget veta?”.
Descartes ansåg att det man kallade kunskap på medeltiden bara var en okritisk blandning av gamla skrifter som ofta motsade sig själva. Han ansåg att ett eget förnuft skulle konstruera den bästa teorin. Descartes ansåg att det enda man kunde lita på var sitt eget förnuft. Descartes menade att våra drömmar kan vara väldigt starka och det kan vara omöjligt att skilja på verklighet och dröm men han påstod att i drömmarna arbetade inte förnuftet lika klart som i verkligheten. Genom att använda vårt kritiska förnuft skall upphäva tvivlet och skilja verklighet från illusioner och drömmar.
Descartes började att tvivla på allting och förkastade det som han tidigare lärt sig och började även tvivla på sinna sinnen. Han ansåg att det var omöjligt att skilja på dröm och verklighet. Men det fanns ändå något som han kunde vara säker på, hans egen existens. Genom att han tänker och tvivlar så måste han finnas. Hans påstod ”Jag tänker, alltså är jag ” (Cogita ergo sum.) Det leder sen till ”Jag är ett medvetet väsen (”Sum res cogitans”) Han sa att det går att tänka bort sin egen kropp men inte sitt eget jag. Han hade fomulerat filosofins första regel.
En av de idéer han hade i sin själ var idén om Gud. Han beskrev gudsidén som oändlig och fullkomlig och oberoende av annan substans som hade den högsta insikten och den största makten. Eftersom Descartes ansåg att han var ofullkomlig måste någon ha lagt ned idén i hans själ. Det skulle vara Gud som hade planterat idén om Gud i Descartes själ. Som bevis använde Descartes en variant av det ontologiska gudsbeviset som formulerades av Anselm av Canterbury på 1000-talet. Eftersom Gud är det mest fullkomliga väsendet måste även detta ha egenskapen existens eftersom annars skulle det inte vara fullkomligt. Detta bevis har kritiserats för att det förutsätter vad det ska motivera, ett så kallat cirkelbevis. Fast Descartes ansåg inte att det var ett bevis utan en insikt.
Guds existens var avgörande för Descartes eftersom det var Gud som garanterade yttervärldens existens och för att vi ska kunna skilja mellan dröm och verklighet. Detta beror på att vårt förnuft är en del av Guds skapelse och därför kan vi lita på det.
Detta bevis har kritiserats för att vara ett cirkelbevis. Guds existens bevisades utifrån att det tydligt gick att inse men å andra sidan var det Gud som garanterade att vi kan lita på det vi ser och tydligt inser.
I sina vidare betraktelser utvecklar Descartes ytterligare ett argument för sitt tvivel. Det kunde finnas en ondskefull demon som förvred hans sinnen och gjorde att även de säkraste sanningarna kunde vara falska. Det som han endast kunde vara säker på som fanns var som tidigare nämnt hans egen existens. Genom att han tvivlade måste det finnas något som tvivlar. Alltså finns han. Fast Descartes ansåg att Gud fanns ändå och yttervärldens existens.
Descartes sa att vår vilja var mycket snabbare än vårt förstånd. Det praktiska livet ställer krav som gör att vi inte hinner göra en ordentlig prövning och det är det som gör att vi tar fel på verklighet och illusion. Descartes ansåg att vi hade vissa medfödda idéer som t.ex. gudsidén och idén om en själslig substans. Dessa idéer framstår som självklart sanna. Andra idéer är våra fantasier som vi själva har skapat och kan styra över. Den tredje typen av idéer som hade fångat Descartes intresse var idéer som är varseblivningar som t.ex. att höra buller, se solen, eller bränna sig på eld. De idéer som vi upplever genom våra fem sinnen har vi ingen riktig kontroll över. Det är igentligen väldigt svårt att veta ifall det vi upplever är sant.
Sammanfattning
Rene Descartes var en fransk filosof som myntade begreppet Cogita ergo Sum (Jag tänker alltså finns jag). Hans bidrag till vetenskapen var bl.a. grundandet av algebraisk geometri samt han gjorde även viktiga insatser i förståelsen av ljusets brytning. Han skrev Meditationes de prima philosophia (1641; "Betraktelser över den första filosofin") och Principia philosophiae (1644) där han försöker i sitt tvivel uppnå en absolut säker kunskap. Det kan finnas en ond ande som förvränger hans sinnen men anden kan inte förvränga Descartes tro på sig själv. Han bevisade Guds existens genom det ontologiska Gudsbeviset där Guds existens garanterade att Descartes kunde lita på sitt förnuft men samtidigt var det förnuftet som garanterade Guds existens. Han kritiserades av många efter som flera ansåg att det var ett cirkelbevis. Fast det kan vara så att Descartes inte ville stöta sig med kyrkan och var därför tvungen att skapa ett bevis som garanterade Guds existens. Denna slutsats kan dras ifrån att Descartes inte publicerade ett av sina verk. När Gallie dömdes av kyrkan blev Descartes skrämd och försökte inte stöta sig med kyrkan. Vad Descartes ansåg var rätt får man gissa.
