Vinterbilder Slottsskogen Göteborg

Antikens retorik, sammanfattning av retorikens byggstenar

Aristoteles definierade retorik som ”konsten att vad än gäller finna det som är bäst ägnat att övertyga”. Detta kan ses som en god definition men det är mycket det som retorik handlar om, att finna sina argument, och använda dem på ett sådant vis att de övertygar åhöraren både genom talarens tanke som handling. Det fanns i huvudsak tre sorters tal vilka var genus judiciale vilket är försvars och klandertal, genus deliberativum vilket är ett tal som förordar en eller avråder en handling och genus demonstrativum där talet är för att argumentera för främst etiska regler och tal ingår då som borde visar på goda levnadssätt som förkastliga sådana.

Talets innehåll

För att övertyga åhöraren skulle ett tal innehålla tre delar, den så kallade retoriska triaden vilket var ethos, pathos och logos.

Det förstnämnda ethos består i att skapa förtroende för talaren och här kan finns ett flertal aspekter såväl inre som yttre. I arbetet att framstå som trovärdig går det tänka sig att använda yttre attribut som klädsel, hållning, sättet att tala på, hudfärg, längd, kön m.m. Vissa av dessa går mer eller mindre att påverka medan andra attribut får talaren använda de förutsättningar han har och vända dem till sin fördel och välja vad denne vill framhäva. En egenskap som övertygar några i en situation kan bli snarast motsatsen i en annan. Aristoteles definierade tre aspekter vilka var fronesis, arete och evnoia. Fronesis är förnuftet och det gällde för talaren att framstå som en intelligent person, det andra var arete vilket står för dygd och att man framstår som en moraliskt god person samt det tredje evnoia som står för välvilja och att man man framstår som en god person med omtanke om sina medmänniskor. En talare bör vara påläst för att framstå som intelligent och kunna ge svar på frågor men också kunna resonera om ämnet men också framstå som att denne bryr sig om sina medmänniskor och det som den gör är för välvilja om andra. En politiker kan framstå som intelligent när den debatterar men framstå som elak och för dominerande vilket gör att denne inte verka vara god och ha en välvilja om andra. En talare som anmärker på den andres språk kan framstå som intelligent och kunnig men kan samtidigt framstå som elak om den gör det på fel sätt. En aspekt talet skulle göra var att behaga lyssnare, delectare, för att få lyssnaren välvilligt inställd till talarens personlighet och karaktär i form av ethos.

Det andra aspekten är logos och handlar om att skapa rationella argument som lyssnaren kan ta till sig och förstå men också att lägga fram argument på ett sådant vis som gör dem övertygande. Talet skulle även undervisa lyssnaren, docere, och få den att lyssna till sitt förnuft, vad är det mest förnuftiga valet.

Det sistnämnda men inte minst viktiga är pathos och handlar om att väcka en känsla hos åhöraren. Detta kan vara såväl positiva som negativa. Politikern som argumenterar för att höja bensinpriset vilket skulle få in skatteintäkter skulle också känna vända det mot känslorna i form av omtanke om miljön då människor tar till andra transportmedel. Talaren som med sin röst väcker känslor hos publiken eller använder argument som antingen väcker sympati eller ilska för ett problem. En aspekt talet skulle göra var att röra lyssnare, movere, och väcka väcka en känsla hos lyssnaren, pathos.

Skrivande av talet

Första delen i att skriva ett tal är delen inventio, av orden att finna, vilket innebär att analysera vad talet skall handla om och finna och samla sina argument. Författaren kan här använda ett antal frågor för att finna ut argument i form av vad ska talet hållas till och för vem. Varför skall talas hållas och när. Hur ska talet hållas och med hjälp av vad.

Men även att finna svagheter i sin argumentation för att kunna förbereda försvar på eventuella motargument. Nästa fas är dispositio, av ordet att planera, vilket innebär bestämma vad talet skall innehålla och ordna argumenten. Nästa fas i talskrivandet är elocutio, som betyder att utsäga eller formulera, vilket innebär att talskrivaren väljer orden som ska framföras och få till den språkliga finessen. I utsmyckningen av talet används troper och figurer. Troper är tankens figur medan figuren är den form som ger ntanken nya infallsvinklar. Exempel på troper är hyperbol vilket är överdrifter och pitotest vilket är underdrift, likndelse, metaforer som är en bildlig likdelse, metonymi och pars pro toto. Exempel på stilfigurer är allitteration vilket är att upprepa inledningsbokstaven i en fras. Anafor som är upprepning av samma ord i en mening, antites där motsatta tanke och begrepp ställs mot varandra. Exclamatio vilket är utrop, elips vilket är att man utelämar en del av meningen, interragatio vilket innebär att man ställer en retorisk fråga. Ironi vilket innebär att man menar motsatsen. Klimax är att låda talet växla för att sedan nå en höjdpunkt i ett s k antiklimax. Oxymoron vilket är sammanställning av begrepp som anses vara oförenliga. Paralips vilket är låtsat förbigående och trkolon vilket är att man låter sina tankar utformas i tre steg.

Nästa steg är memoria, från ordet att minnas, vilket innebär att lära sig talet utantill. Sista steget är actio, betydande att framföra och agera, och pronuntiatio vilket är röstens roll.

Exempel på talare som använt rösten och kroppsspråket väldigt tydligt är Adolf Hitler som till en början talar fullt normalt för att sen gå över till yviga gester och kraftiga rörelser och säkerligen nog så effektivt för övertyga lyssnarna.

Talets struktur

I den klassiska retoriken finns en grundläggande dispositionsordning för ordningen på talet. Första delen på talet är exordium, inledningen, och syftet med denna är att väcka lyssnarens intresse och få denna att stanna och talaren måste lyckas med att väcka lyssnarens intresse, att vinna deras välvilja, samt skapa ett förtroende för talaren. När talaren fått åhöraren att börja lyssna åtföljs det av fasen narratio vilket är en kort redogörelse för bakgrunden och för att skapa ett intresse för ämnet. Bakgrunden ska vara kort, klar och trovärdig. Nästa steg när talaren väckt lyssnarnas intresse är att möjligtvis berätta vad som kommer ske eller presentera testen som talaren vill argumentera för. Motargument mot detta är att överraskningseffekter uteblir i talet och det kan i fel sammanhang verka för välplanerat. En annan nackdel kan tänkas vara att detta ger motståndaren möjlighet att få tid på att tänka ut motargument. När talaren presenterat sin tes går han över till argumentationsdelen, argumentatio. Här använder talaren de argument han tidigare tänkt fram och då de finns både starka och svaga argument skall de starka användas sist och de näst starkaste först medan de svaga hamnar i mitten och helst skall argumenten inte vara mer än fler då det är lättare för lyssnaren att hålla reda på dem. Nästa fas är refutatio eller confutation vilket innebär vederläggning av motståndarens argument. Även denna fas är lika viktiga som tidigare faser då det dels gäller kunna svara på motståndarens argument men också inte framstå som allt för hjärtlös som krossar alla motargument i sin vägen, talaren måste likt innan tänka på delen pathos. I bemötandet av motargumenten bör talaren lägga de sämsta motargumenten sist så det är dessa lyssnaren kommer ihåg, de näst sämsta först och det viktigaste motargument i mitten.Sista delen i talet är recapitulatio och peroratio. Syftet med denna fas är att förmå lyssnarna att minnas det talaren sagt och få dem att känna för det talaren argumenterat för. Talaren sammanfattar här det viktigaste i sitt tal och här är det en balansgång i att få åhöraren att förstå det viktigaste i talet men sen inte vara överpedagogisk och indirekt förolämpa lyssnaren. Talaren bör sedan avsluta på något sätt och gärna något personligt som väcker känslan hos lyssnaren och få den att känna för talaren.

Framförandet av talet

Det sägs att ett självsäkert beteende kan dölja oceaner av osäkerhet och få med den mest skeptiske lyssnare För att överhuvudtaget kunna hålla ett tal behövs en röst som kan bringa fram budskapet och den bör vara stark, uthållig och flexibel. Liknar det själv vid spela ett musikstycke där ett enformigt stycke kan få åhöraren att somna medan dynamiken i musiken bygger upp en förväntan och spänning och förstärker tydligt budskapet i framförandet. Här kan talaren öva upp styrka och dynamik genom att ta sånglektioner och öva på att blir få bort nervositet som kan minska styrkan i stämman. Talaren bör ha ett korrekt språk för att få ett trovärdigt ethos. Däremot kan en dialekt vara både till fördel och nackdel. En talare som berättar på norrlandsdialekt om glesbygdsproblem kan måhända framstå som mer trovärdig än någon med stark stockholmsdialekt och har personen som lyssnar även samma dialekt kan det även påverka pathos-delen. Däremot bör rösten vara klar och tydlig så åhöraren förstå för annars blir förberedelserna förgäves då inte lyssnaren förstår budskapet. Talaren kan givetvis använda rösten för att verka gladare eller surare än han är men motargument är att det kan verka spela och istället bör talaren släppa fram känslor vilket kommer färga rösten och kroppsspråket. Talaren kan även använda tystnad i form av konstpauser vilket kan ge åhöraren tid att reagera. Kroppsspråk är precis likt rösten viktigt att det faller sig naturligt så att det inte verka tillgjort även om talaren kan tänka på att hålla inne vissa känslor om budskapet är att den vill framstå som lugn och självsäker. Ett stor del av det yttre av en talare är kläderna. De kan användas både för att förstärka ethos och få åhöraren att känna förtroende. De bör vara hela och rena och anpassas till det tillfälle där de ska användas. Lokalen är även en del av talet och talaren kan här anpassa sitt tal och framförandet till lokalen.

Lindkvist Grinde, Janne (2008) Klassisk retorik för vår tid, Studentlitteratur

Storm vid havet i Skåne Hovs Hallar, Ingelstorp och Norrebro

Norrebro Ingelstorp

Våg över piren Norrebro

Våg över klippor, innan vågen kom

Våg över klippor

Stormbild Hovs Hallar

Stormbild Hovs Hallar